Gyllene lejon tamarin

Den gyllene lejontamarinen är också känd som den gyllene lejonapan.

Den lever i familjegrupper och är mycket sällskaplig inom familjegruppen. Den är mycket aggressiv mot främlingar. Individerna i gruppen utför grooming och rengör till och med varandras tänder. Allt detta bidrar till att stärka sammanhållningen i gruppen. Den gyllene lejontamarinen lever i trädtopparna på minst 10 meters höjd, där den tillbringar 30-40 procent av sin vakna tid med att leta efter mat.

Eftersom den är känslig för direkt solljus kryper den ofta lite längre in i träden mitt på dagen när solen är som starkast.

Den gyllene lejontamarinen trivs inte i skogsområden som har störts av människor. Det har uppskattats att endast 7 procent av dess ursprungliga livsmiljö finns kvar

Under de senaste åren har den gyllene lejontamarinen framgångsrikt fötts upp i fångenskap i djurparker runt om i världen och framgångsrikt återinförts i den brasilianska regnskogen.

Utbredning: Finns endast i ett regnskogsområde i sydöstra Brasilien
Population: Utrotningshotad. Det finns cirka 5000 individer kvar i det vilda.
Vikt: 600-700 gram
Kroppslängd: 35-40 centimeter
Halslängd: 32-37 centimeter
Könsmognad: Efter cirka 15 månader
Dräktighet: 4-5 månader
Antal ungar: 2, alltid tvillingar
Kost: Lever av sniglar, insekter, amfibier och fågelägg. Den söker också föda i trädtopparna och äter frukt, blommor, saft och nektar från blommorna.
Livslängd: 10-15 år i fångenskap
Latinskt namn: Leontopithecus rosalia

Läs vidare och lär känna lejonet tamarin ännu bättre

Före 1500-talet fanns det en betydande population av gyllene lejontamariner längs Rio de Janeiros kust. Tyvärr minskade deras livsmiljö gradvis till följd av europeisk kolonisering, skogsskövling, jordbruk och stadsexpansion, vilket ledde till en dramatisk minskning av antalet lejontamariner. Särskilt fragmenterad skog utgjorde ett stort problem eftersom endast en liten grupp lejontamariner kunde para sig med varandra, vilket resulterade i inavel. På 1960-talet fanns färre än 200 individer kvar och arten ansågs vara utrotad i naturen.

Dvärgväxt och unika klor

En annan intressant aspekt av lejontamarinerna är den evolutionära dvärgväxt som de har genomgått under århundraden. Med tiden har lejontamarinerna blivit mindre och har utvecklat unika anatomiska drag. Till exempel har de utvecklat klor på fyra av sina fingrar, vilket är ovanligt bland apor. Dessa klor gör att de kan krypa vertikalt på stora trädstammar, där andra apor vanligtvis greppar runt stammarna. Dessutom har lejontamarinen längre fingrar och armar än andra silkesapor. De använder dessa för att nå bakom bark eller håligheter där de kan hitta mat.

Skydd för natten

På natten söker lejontamariner skydd i trädhålor för att undvika rovdjur och finna säkerhet. Därför är det viktigt att förse dem med holkar i fångenskap där de kan känna sig trygga och säkra. För att efterlikna deras naturliga beteendemönster har lejontamarinerna på Aalborg Zoo tillgång till två holkar som de kan byta mellan med några dagars mellanrum. Lejontamariner har doftkörtlar som de gnider upp och ner längs grenar och bark för att markera sin närvaro och revirgränser.

Utmaningar med återintroduktion?

Mellan 1984 och 2000 hjälpte djurparker till att släppa ut 146 gyllene lejontamariner i deras naturliga miljö i ett försök att återinföra dem i det vilda. Men långt ifrån alla överlevde i detta första försök. Lejontamariner som har tillbringat större delen av sina liv i fångenskap ställs inför stora svårigheter när de återintroduceras i det vilda. De är inte vana vid de tuffa förhållanden som råder i naturen, t.ex. rovdjur, växlande väderförhållanden och behovet av att hitta sin egen mat.

I det andra försöket gavs lejontamarinerna gradvis tillgång till det vilda så att de långsamt kunde öva på att anpassa sig till miljön och utveckla de nödvändiga överlevnadsfärdigheterna. Detta gjorde det också möjligt för dem att para sig med andra lejontamariner i det vilda, vilket resulterade i avkommor som var mycket mer framgångsrika i det vilda.

År 2014 fylldes djurbeståndet på igen och det fanns nu en population på 3700 lejontamariner. De var dock inte utom fara eftersom över 30% av den vilda populationen drabbades av gula febern 2018. Därför fortsatte det hårda arbetet med att skydda arten, och 2020 började man vaccinera den vilda populationen mot gula febern och bygga broar mellan de olika delarna av den fragmenterade skogen.

År 2023 omlistades arten och det finns nu cirka 5000 lejontamariner som lever i den atlantiska skogen. Det innebär att arten har gått från att vara kategoriserad som utrotad i naturen till att nu "bara" vara hotad.