Renar

Renen tillhör hjortdjursfamiljen, där det finns totalt 36 arter. Både kor och tjurar har horn, vilket är unikt bland hjortdjuren.

Djuren som lever långt uppe i norr kallas också renar och är förmodligen mest kända för att vara dragdjur för tomtens släde. Det är dock ett mycket viktigt djur för samer och andra naturälskare runt om i världen som föder upp renar för köttets skull eller för att tillverka kläder av deras skinn.

På våren samlas flera renhjordar för att vandra till sommarens betesområden. Här kan man se hjordar på upp till 200.000 djur. När renarna vandrar travar de och rör sig med en genomsnittlig hastighet på 30 kilometer i timmen. En ren som springer kan komma upp i 60-80 kilometer i timmen.

Renar är också duktiga simmare, delvis för att deras luftfyllda päls fungerar som en flytväst.

Djuret klarar temperaturer ner till minus 40 grader, men tål värme mycket dåligt.
Renen har breda och platta hovar som fungerar som snöskor. De har också en sena i benen som ger ifrån sig klickljud när de går. Dessa ljud gör det lättare för djuren att hålla ihop i dåligt väder.
Renen har dålig syn men ett bra luktsinne, som används för att hitta föda och upptäcka faror.

Djuret är en växtätare, men för att få ett proteintillskott kan det döda lämlar och äta dem.

• Utbredning: Norra halvklotets tundra - Kanada, Finland, Grönland, Mongoliet, Norge, Ryssland och Svalbard
• Population: Jakt och förstörelse av livsmiljöer har lett till en minskning av antalet
• Vikt: 90-270 kilo. I Norden sällan mer än 150 kilo
• Axelhöjd: 90-140 centimeter. I Norden sällan mer än 120 centimeter
• Kroppslängd: 120-220 centimeter
• Könsmognad: Från 2-3 års ålder
• Dräktighet: 7-8 månader
• Antal ungar: Vanligtvis endast 1
• Föda: Lav, mossa, gräs och löv
• Förväntad livslängd: 12-15 år
• Latinskt namn: Rangifer tarandus

Speciellt utformad för jobbet som tomtens hjälpredor

För många är en riktig jul en vit jul, och med renar fastspända på släden kommer jultomten säkert fram med alla julklappar, även om det har snöat. Renarna går på stora, breda hovar som kan spridas ut för att arbeta precis som när människan tar på sig snöskor. Under fötterna har renarna en mjuk trampdyna, men när det blir kallt hårdnar trampdynan så att djuren också kan skrapa bort lätt is och snö. Av samma anledning lever renarna på Aalborg Zoo på ett hårt underlag så att de kan slita ut sina hovar. Om de till exempel gick på mjukt gräs skulle deras hovar behöva trimmas hela tiden. 

Renens hovar är inte det enda som utgör deras vintervänliga interiör, och inte ens den kallaste decemberkylan är någon utmaning för renen. De skyddas av en speciell tvådelad päls som består av en varm, ullig innerpäls och en tät, tålig ytterpäls med luftfyllda hårstrån för extra isolering.

Pälsen är vågformad så att hårstråna ligger ovanpå varandra och bildar en slags kappa runt huden. Därför kan renar stå utomhus med en halv meter snö på ryggen och ändå vara helt torra innanför huden. 

Renarna klarar sig därför utan att frysa i det kalla och snöiga Arktis, där temperaturen lätt kan sjunka till 40-50 minusgrader.

Rudolf med den röda pipen

Det finns faktiskt en del bevis som stöder berättelsen om den modiga Rudolf, som kommer till tomtens undsättning med sin karakteristiska röda nos. Renar har en rödaktig nos under pälsen, och det finns en bra förklaring till detta. Renar har ovanligt många blodkärl i näsan, så när de andas in den extremt kalla arktiska luften värms luften upp av en labyrint av små blodkärl innan den når djurets lungor. Det finns dock inga bevis för att renar använder sin nos som vägvisare som Rudolf, men de har en annan genialisk anordning som hjälper dem att inte gå vilse i snön.

Snöskyffeln är upp och ner

Hos renar har både hanar och honor horn, och det är i sig unikt. Renen är den enda hjortarten där även honorna har horn eftersom de behöver det i sin hårda miljö. 

Hornen är utformade för att fungera som en liten snöskyffel, vilket är perfekt när renen måste skrapa sig genom snö och is för att komma åt sin föda. Renar lever av gräs, mossa, löv och lav, och på vintern måste de ofta gräva sig genom tjocka lager av snö för att hitta mat, vilket är anledningen till en annan unik anpassning hos renen.

Renar fäller sina horn varje vinter, men de har anpassat sig så att det inte sker samtidigt för alla. Hanarna fäller sina horn först, medan de dräktiga honorna behåller sina horn lite längre. Om det blir ont om mat är det alltså de dräktiga honorna som har störst chans att överleva och säkerställa de ofödda kalvarnas överlevnad, och därmed artens överlevnad.

På våren växer hornen ut igen, alltid lite större för varje år. De nya hornen är täckta av en mjuk, luddig hud som kallas sammet, som ger blodtillförsel till hornen när de växer. När hornen är fullvuxna lossnar sammeten, och det är därför man kan se renar som står och gnider hornen mot granarnas grenar för att sopa bort sammeten. De blodiga hornen kan se dramatiska ut, men det finns inga bevis för att det skulle vara smärtsamt för djuren, på sin höjd orsakar det lite klåda.